Funderingar just nu...
På bilden i, låt mig se... Tisdags! Så har vi fått en fotouppgift att fota/modella eller hur man ska förklara det, en bild som betyder något. Som framför ett budskap. Jag satt där och knepa på idéer.. Kom på att jag kanske kunde blanda in hästarna som typ "hästarna gör mig alltid glad vad som än händer"-budskap, vilket var det bästa jag kunde komma på för stunden. Senare förklarade jag idéen för min bildlärare, som sa att det var en bra tanke, men uppgiften var inte tänkt så, jag hade nämligen missat en del i förklaringen. (Typiskt mig) jag skulle visa/förklara/ge budskap, i vad jag tyckte var fel/orättvist i samhället. Vilket på något sätt fick mig tänka.
Nu tänker ni säkert,ä: vilket jädrans tråkigt inlägg, om hon bara ska berätta om någon uppgift?
Nej ska ni se, det fick mig att tänka. Tänka på extremt mycket på just en sak. 1 sak.
Bland mina idéer, var det en, som jag knåpat på, sedan tidigare:
Jag tog kort på idéerna jag funderat ut under lektionen och vilket nu passade bra till ett blogginlägg jag tucker är extremt jobbigt.
"1 person får inte vara med"
Har ni någonsin varit med om det? Tex. På förskolan när man frågade: får jag vara med?
Men fått ett nej, och man går och skvallrar för dagisfröknarna? Ni måste förstå vad jag snackar om va ;)
Det är något jag tycker är jobbigt, nu när man kommit upp i "tonåren". Man ska vara delaktig i allt, status är det ända som kretsar runt i sitt huvud. Jag ljuger om jag säger att jag inte tänker så. Förstå mig inte fel, jag bryr mig inte alls som status osv, men visst kan det ibland verka som om man måste ha det för att kunna göra vissa saker.
Slänga med sitt hår och alla pöjkar står på rad, rena rama drömmen, ellerhur? ;)
Nä, men nu jag är 15 år, minsta lilla sak är 3:e världskriget och hermonerna bara flyger runt! Ni måste hålla med? ;)
Tillbaka till saken jag tyckte var jobbig: "1 person får inte vara med"
Varför den är jobbig?
Jo låt mig se, jag ljuger om jag säger att jag inte är känslig, jag är känslig, men ändå en sån som kan hantera det rätt så bra, lixom i don't give a fuck. Men jag gör, otroligt otroligt mycket. Visst vad nu paranoid kan betyda? Men är jag paranoid eftersom jag frågar om något år fel, eftersom jag också, för att släppa allt på en gång, är extremt rädd för vad folk ska tycka om mig som person. Alltså "hon är si" och "hon är så". Är så extremt rädd, när folk är arga på mig är det det ända på mitt huvud i 3 dagar, innan saker är löst.
Nu bladdrar jag ifrån ämnet alldeles för mycket.
Jag har själv varit den personen som inte fått komma på Pelles 7 års fest lixom, alltså känslan. Obeskrivlig.
Självmordstankar there is.
Nu är jag 15 år. Snart 16 år, självklart det förekommer fortfarande, fastän jag är 15-16 år.
Också att man mer umgås i grupp. Grupp, alla vi är densamma, "tonåringar", jag menar. Alla har lika mycket skitsnack att berätta, och alla ska få chansen att få vara med. Jag är en person som inte alls har problem att "ta in" lära känna, hur man nu ska försklara nys människor. Visar dem ett intresse att lära känns mig med bra attityd, så är det självklart man visar detsamma tillbaka!
Som i stallet, ni lite äldre stallmänniskor, eller kanske tillochmed mammor, vet att om man träffar någon ny, så tar man ju med sig dem och håller koll på dem som man håller till sitt barn/hund? För att få den känna sig bekväm osv. Eftersom jag håller på mycket med barn har jag den tendensen att prata till barn, alltså prata lugnt och upprepa saker, vilket jag är som person. Ni kan förstå när man träffar nya människor?
Men shit ämnet Sofia ämnet!!
Juste, förlåt!
I veckan fick just dethär ämnet mig att fundera, och även stå upp för sånthär. Jag tycker sånthär är fel, det är fel, speciellt när människor inte gjort något, inget alls, fina männksor som både med snäll attityd och roliga och bra personligheter, som man kännt både hela livet och ca 3 år, jag tycker det är fel att utfrysa sådana här bra människor, vad finns det för anledning?
Som bloggare så ska man inte hänga ut någon på blogg, vilket jag står fullt ut upp till, och jag säger inte att jag bara gjort rätt, för innan jag stod upp för dessa människor så var jag en av bovarna. Det erkänner jag, men jag som inte brukat säga vad jag tycker, sa vad jag tycker, vilket jag senare kom på oh it's a trap. Men jag är stolt otroligt stolt, att stå upp för mig själv och säga ifrån.
Ja, jag kan ha misst det bästa jag hade, men va ska det betyda?
Var det det bästa jag hade?
Är jag otydlig nu?
Att en person inte får vara med är extremt fel, jag tycker det är extremt fel. Hur oönskad och patetisk måste man inte känna sig?
"-jaha var jag inte så cool för att få komma på detdär, ååhh"
Det är som ett spel, ligg med 618 olika människor och sup tills du inte kan stå ovh gör bort dig medans jag lägger upp världens pinsammaste bild på Facebook som alla kommer se, sedan kan du få vara med. Är det så? Kan det kännas så? Jag säger inte att det är så, och ja jag överdriver, för att göra detta tydligt, men känslan? Känner ni den?
Jag är så enormt försiktig när jag skrovet just på min blogg ang mina åsikter då minsta lilla fel av verb vändst emot mig, eftersom jag valt att vara just offentlig, jag skriver på internet, finns det en gång på internet, finns det alltid på internet. Vilket jag också har en inblick i.
Men någonstans, så vill jag sägs mitt. Jag är förbannad och vill bara veta om det bara är jag.
Var jag dum som ställde mig bakom och stod upp för det jag tyckte var fel, eller skulle jag hållit käft och ändå gjort det jag tyckte var fel, men levt med det?
Vad tycker ni? Gjorde jag rätt eller fel?
Låt mig höra era åsikter, vad skulle ni gjort? Var det något i inlägget jag skulle kunna utveckla och leka lite med ödet lite till? Eller kanske hålla tillbaka och inte förklara så invecklat på någon del? Låt mig höra. Anonymt går bra.
Kram
Kommentarer
Trackback
